Lemonchic

Jisses vilket fult ord sambo är! Varje gång jag hör det så får jag små rysningar. Jag tänker alltid på två olika sorters par. Det ena är det där medelålders paret som lixom har växt in i varandra. Man har för länge sedan tappat bort sig själv och pratar gärna i "vi"-form (alternativt "jag-form" men syftar då naturligtvis fortfarande på sig och sambon) De egna intressena har för länge sedan försvunnit bort och ersatts av gemensamma såsom snacket om att brotten har ökat (givetvis på grund av invandringen i Sverige) och vädret - icke att förglömma. Man har heller aldrig tagit steget att gifta sig eftersom "vi har det bra såhär".

Det andra paret är det där läskiga samboparet i 20-25 års åldern. Ni vet de där paren som redan lever värsta Svensson-livet när man borde göra allt det där som aldrig kommer att hända efter man fyllt 30, lägger halva lönen på att inreda lägenheten, följer melodifestivalen och köper bil på avbetalning och som hellre föredrar lugna hemmakvällar istället för en utekväll med vännerna. Allt det där roliga man gjorde när man träffades, åt middag ute, stannade uppe halva natten och pratade, prioriterade mys framför tvätt, fest framför tv-kväll, allt det där har ersatts. Sånt där ger mig verkligen rysningar..

Så vad är då jag? Jag är en tjej som har en pojkvän som jag bor ihop med. Punkt slut. Är det någon som frågar så är det vad dom får till svar. Inget snack om sambo, lägenhetsinredning (alt renovering), hemmakvällar för att se på Robinsson. Jag lever tack och lov långt ifrån detta sambofenomen- och för det kan jag tacka mig själv och min underbara pojkvän.

No thanks.